RECENSION  

HAJSCH
1992
CD - Sonig, 2002

Har du bråttom? Är du stressad? Sömnproblem? Ställer det moderna sättet att leva för hårda krav på dig? Jobbigt på jobbet? Vill du göra något åt situationen? I sådana fall skulle jag vilja råda dig att strunta i löjliga hälsoalternativ som spa-weekender, fjällvandringar eller yogakurser. Det enda du behöver är Hajschs "1992". Och kanske en bekväm fåtölj och en kopp kaffe. Det kan tänkas att du, i ditt tillstånd, till en början blir lite uppstressad av att lyssna på 16-minutersstycken som till största delen består av ett eller två ljud som långsamt, långsamt modifieras. Men ge inte upp. Efter några genomlyssningar garanterar jag att din puls sjunkit till ungefär femton slag i minuten och ditt sätt att uppfatta och hantera omvärlden kommer att ha förändrats!

Sonig har gjort något så trevligt som att återutge två den-här-skivan-äger-du-bara-om-du-är-Jim-O'Rourke-vinyler (Hans svåger? red.anm.) med Hajschprojekt från just 1992. Den ena LP:n är "Nagul", utgivet under eget namn (Hajsch alltså) och den andra är "Akasa/Fur Cleo" utgivet under namnet PFN där även en viss Monika Westphal ingick. Här är det i det närmaste rytmlös musik som gäller. Diverse inspelade ljud blandas med traditionella blås- och stråkinstrument och även om det låter ganska rakt och enkelt, misstänker jag att det ligger stora doser krångel bakom resultatet. Värt att notera är att det spelas på en cykel i "Naugul".

Min beskrivning ovan kanske får en att associera till ren avslappningsmusik, men det stämmer bara delvis. Det förekommer en hel del icke-harmoni, i varje fall i spåren från "Naugul". Men avstressningseffekten ligger snarare i att Hajschs musik på något sett skalar om tiden. En sekund blir fem sekunder. Saker får ta den tid de tar. Givetvis är det här inte lika bra som Hajschs majestätiska mästerverk som han gjorde tillsammans med C-Schultz för ett par år sedan, men samma hypnotiska känsla infinner sig när man lyssnar. Ett bevis på Hajschs exceptionella ljudkonstnärs-kvaliteer.

/ Martin