RECENSION  

SON OF CLAY
FACE TAKES SHAPE
CD - Komplott, 2002

Ända sedan Son of Clay, eller Andreas Bertilsson som han egentligen heter, spelade på vårt två-årsjubileum i början av året har jag sett fram emot den här skivan. Spelningen på Norbergfestivalen i somras och medverkan på utmärkta Starfield Simulation-serien gjorde inte förväntningarna mindre. Nu är alltså debutalbumet här och jag är absolut inte besviken.

Det är kanske lika bra börja med att nämna vad som sägs i pressinfon, nämligen att Son of Clays musik till viss del refererar till storheter som Oval och Fennesz. Det kan jag visserligen hålla med om men här finns även mer än så. Son of Clays musik är troligen framställd på liknande vis som till exempel Ovals, något jag misstänker mest på grund av de ljudmässiga likheter som finns genom hela albumet - tuggande, repeterande ljud som långt ifrån sitt ursprung mals sönder och blir helt nya. Högteknologiskt och samtidigt fyllt av fel och problem. Ett hackigt flöde av digital information som kärvar sig fram till och ut ur högtalarna. Just detta flöde gör att Son of Clay egentligen tar ett långt kliv från genrens tidigare nämnda artister.

Lite som vanligt när det gäller den här typen av musik, alltså struktur- och i mångt och mycket regellös musik, så är det svårt att direkt uppfatta vad musikskaparen vill förmedla. En aning hotfullhet och lätt obehag infinner sig i mer knarrande och hetsiga spår, som på något intressant vis fortfarande förblir lugna. Tydligen ska skivan till stor del bestå av ljud ur vardagen, dock ompysslade till oigenkännlighet. Med detta och musiken fina förmåga att flyta fram i ett mycket behagligt tempo i åtanke kan albumet säkerligen ses som en sorts inblick i Son of Clays egen tillvaro. Höjdpunkter finns naturligtvis bland alla utmärkta spår på skivan. "Bed on my Back" är en smått otrolig och lätt ostabil historia fylld av knarrande harmoni och små attacker av störande element. "Trapped like a Rat in a Pack" är albumets mest oroväckande spår med en mekanisk och skräckfylld stämning, dock intressant sammanfogad med den tillbakalutade känsla som finns genom hela albumet.

Andreas Bertilsson, eller Leran som vi brukar kalla honom på redaktionen, har definitivt lyckats med sitt första album. Elektronikgiganten Tilliander har förstås ett finger med i spelet, som i ungefär all annan svensk elektronisk musik av intresse (mastringen är gjord i Tillianders studio. red. anm), men Son of Clays musik är en lysande och kanske en aningen välbehövlig motpol till just Tilliander. Högsta betyg, spring och köp!

/ Christoffer