RECENSION  

DICTAPHONE
M.=ADDICTION
CD - City Centre Offices, 2002

En försiktigt skimrande liten syntslinga letar sig ut ur högtalarna när jag trycker igång cd-spelaren. Den byggs på av ytterligare lager av syntetiska ljud och något som låter som ett samplat gitarrackord. En saxofon smyger in och vidgar ljudbilden ytterligare. Det är trevande, försiktigt, och mycket vackert. Sedan tar det bara stopp. Det blir total tystnad, musiken avbryts abrupt. Jag tittar på spelaren för att se om strömmen gått eller om min stereo har gett upp helt.

Men tystnaden varar inte så länge. Snart växer den stillsamma harmoniska melodin fram igen. Pausen var nog bara där för att säga till lyssnaren: "Det är konstmusik det här och då kan allt hända". Det där lilla glappet stör mig faktiskt enormt. Det är ju inte så att jag inte gillar experimentell musik, men jag gillar inte när någon skriver det på näsan på mig. Det framgår ju av resten av hela skivan att det inte är några Max Martin-hits vi har att göra med här.

Förutom detta missöde löper lyssningen på som det började. Det är harmonier och tvekande små ljud som ges plats att utvecklas. Det är elektroniskt och akustiskt. En blandning som får mig att tänka lite på Collection of Colonies of Bees. Liksom dem har denna skiva enormt höga ambitioner, och precis som den infriar denna skiva alla förväntningar. Bäst kan nog skivan placeras in i ambient, clicks & cuts och jazz-facket, om nu någon skivaffär mot förmodan skulle ha ett sådant. Här förenas nämligen Future Sound of London, Brian Eno, Andreas Tilliander och Vladislav Delay med Miles Davis och John Coltrane. Fantastiskt bra och avkopplande musik som ständigt rymmer överraskningar och oväntade vändningar.

I "Tempelhof" lyfter det hela ytterligare en aning. Maika Spiegel från legendariska Minimal Compact viskar hest över den ljudmatta Dictaphone skapar. Som sagt, oerhört bra i all sin stillsamhet.

/ Mats