RECENSION  

SCORN
PLAN B
CD - Hymen Records, 2002

Mick Harris senaste alster under namnet Scorn har visserligen några veckor på nacken, men bättre sent än aldrig som vi brukar säga på redaktionen. Harris musik brukar vara mörk, elak och ofta riktigt svängig, och Plan B är inget undantag. Den grund som bland annat lades på "Gyral" har utvecklats under ett antal album och har kanske nått sin yttersta form här. Jag skulle inte vilja påstå att de tre senaste albumen med Scorn har avvikit enormt mycket från grundmallen men vissa saker har ändå hänt. Frågan är om det inte är ganska beundransvärt att följa denna "Scornmall" så stenhårt hela tiden? Det är ju i alla fall inget fel med det eftersom det fungerar alldeles utmärkt, men bryter man ner musiken i sina beståndsdelar så finns det onekligen tydliga begränsningar och det är kanske det som är det enda och tämligen obetydliga problemet med Scorn.

Plan B tar som sagt inga enorma kliv från föregångaren "Greetings from Birmingham" utan får nästan ses som en förlängning av detta album. Exempelvis de element från den hårdare drum'n'bass-skolan som fanns på "Greetings from Birmingham" som går att hitta i ännu tydligare former på Plan B. Inledningsspåret "Black Belt", som absolut inte har särskilt mycket med drum'n'bass att göra i allmänhet, vältrar sig i typiska effekter som vi kanske är mer vana vid på till exempel ett No-U-Turn-släpp. Dessa fungerar alldeles utmärkt i Scorns tunga värld av mörka rytmer som trots allt är mer besläktade med hårdare hiphop än något annat. Den redan lömska musiken blir faktiskt ännu farligare, och i "Black Belt" blir det väldigt tydligt när en torr takt samsas med ondskefulla och högteknologiska ljud lånade direkt från Ed Rushs studio. Mick Harris gamla knep med att byta trumljud mitt i spåren används också här och där på "Plan B" med mycket lyckade resultat. På skivans bästa spår, "Table of Charges", ökas huvudnickarfaktorn rejält när detta händer och skänker onekligen extra tyngd och ytterligare sväng. Saknar man det lite mer avskalade ljudet från till exempel tidigare nämnda "Gyral" så blir lite lätt tårögd av "Dangler". Det skulle faktiskt kunna vara hämtat direkt från "Gyral" med en skev pianoslinga genom hela spåret samsat med ett okonstlad beat. Lysande bra.

En annan utveckling gäller tempot, som har höjts något i vissa av spåren. De blytunga rytmerna har bytts ut mot betydligt mera fart och fläkt och detta är något som inte riktigt passar Scorns i musik. Det blir lite mer rock av alltihop fast givetvis färgad av albumets stämning i sin helhet. Dessa spår är visserligen stökiga men de hör inte till skivan bästa.

Sammanfattningsvis en mycket bra skiva, med vissa reservationer för ovan nämnda tempoutflykter. Man får hela tiden en känsla av att musiken ger ett överlägset intryck (på ett bra sätt). Allting sitter där det ska och mängderna av bas och stadiga takter kör så gott som över lyssnaren. "Plan B" bjuder på en del nytänkande och även tydliga tillbakablickar mot svunna tider. Alla trivs och man kan helt enkelt lita på Scorn.

/ Christoffer