RECENSION  

DIVERSE ARTISTER
DUB TRIBUNL
CD - Inflatabl Labl, 2002

Det var alldeles för länge sedan jag hyllade Uwe Schmidt. Men det finns naturligtvis ingen anledning att vara orolig, för trots lite för mycket Señor Coconut-utflykter på sistone är Atom Heart-mannen fortfarande ett geni. På samlingen "Dub Tribunl", första skivan på The Rip Off Artists skivbolag Inflatabl, delar han på utrymmet med just The Rip Off Artist och Small Rocks. Den sistnämnde är vanligtvis känd som Matt Wand, mytomspunnen musikalisk knäppgök i Stock, Hausen & Walkman-sammanhang. För övrigt kan nog just Stock, Hausen & Walkmans skivbolag Hot Air vara en av anledningarna till att just den här konstellationen gör en skiva tillsammans. Hot Air har tidigare givit ut både The Rip Off Artist och en trevlig singel med Uwe Schmidts Los Samplers-projekt.

Artisterna bidrar med fyra låtar var och temat på skivan är elektronisk dub, vilket vanligtvis är en ganska bra idé. Small Rocks klantar emellertid till det direkt och fortsätter med det mest hela tiden, tar i för mycket och lyckas mest skapa en massa stök vars enda hållbara poänger blir några utströdda dub-ekanden. The Rip Off Artists tidigare knepigheter gjort att han ibland blivit beskylld för att vara en Atom Heart-kopia, men någon kopia är han faktiskt inte, och han har definitivt nog med egna uppslag för att motivera lite större uppmärksamhet än vad han fått hittills. Här kombinerar han lite förvridet jamaikanskt hojtande och jättetjocka basgångar med en del ryckiga knastertrummor och diverse oväntade förändringar och resultatet blir ganska trevlig dumskalle-dub.

Men skivans tydliga stjärna är naturligtvis Atomen själv. Det finns faktiskt ingen annan som klarar av att göra musik på det här viset. Här, som oftast, är hans musik baserad på hyperkomplicerade men lättviktiga trummor, fastställda och kontrollerade med hjälp av den sedvanliga nanometerprecisionen. Att sedan höra den här välplanerade knep-genialiteten kana framåt i dub-reggaetakt är något som jag har efterlyst en repris på sedan den utmärkta Mono Trademark-skivan släpptes 1996. Nu har det hänt, och därför får skivans fyra atomlåtar härmed världens högsta betyg. Som vanligt, alltså.

/ Petter