RECENSION  

WNQST//LNDGRN
SOMETIMES IN THE SAME NIGHT THAT'S EVERYWHERE
MD - Fukk God Let's Create, 2002

Det regnar förmodligen ganska mycket i Sundsvall, men orgelackordsmannen ger sig inte. Har man väl hittat sina få favorittangenter så är det klart att man inte gärna släpper dem ifrån sig. I alla fall inte på sådär en 30-35 minuter. Man har ju alla möjligheter i världen att ta sig tid, om man som Wnqst/Lndgrn har klämt in inte mindre än 140 minuter långsamt, nästan oföränderligt monoljud i ett stycke på en MiniDisc.

Men trots den väl tilltagna längden är det faktiskt inte alls omöjligt att lyssna igenom hela skivan på en gång. Det är tillräckligt monotont mellan varven och samtidigt ändrar musiken karaktär lite då och då, så att man aldrig riktigt lär sig förutsäga vad som ska hända. Just längden på skivan gör också att man hinner med en hel del när man spelar den. Man hinner till exempel ta på sig jackan, åka till jobbet, knäppa på datorn och ta sig en kopp fantastiskt kaffe innan ens den första tredjedelen har passerat. Och eftersom musiken är både lågmäld och variationsfattig, en tät, utomhuselektronisk massa av dova toner och brusande tystnad, lämpar den sig alldeles utmärkt som just förstärkning av vardagsaktiviteter.

Det är 140 minuter kyla det handlar om. MD:ns evighetslånga, torra vinanden, ventilationsväsanden och sen-industriella muller samsas med ett och annat sprak eller gnisslande som försöker ta sig förbi den täta brusmuren samt, ungefär i mitten av grannlåten en hel del massiva basvibrationer. Strax innan slutet hotar hela rasket med att falla ihop, vilket naturligtvis är bra.

Och det är förresten en riktigt lång titel. Grattis till den också.

/ Petter


(Skivan heter egentligen "Sometimes in the same night that's everywhere the same right now and forevermore". Det är rejält långt. red.anm.)