RECENSION  

ANDREAS TILLIANDER
ELIT
CD - Mille Plateaux, 2002

Det är inte utan att vi åtminstone börjat fundera på att oroa oss lite här på redaktionen. Den eventuella oron gäller Andreas Tillianders fantastiska utgivningstakt, som hittills inbegripit 6-7 fullängdare, ungefär lika många singlar och tolvor och ett antal låtar på samlingsskivor (...och snart en Tyskarna från Lund-remix. red.anm). Och detta bara under de strax över två år som passerat sedan debuten, LP:n "Vena" under aliaset Komp, släpptes. Hur länge håller man om man jobbar så snabbt? Och hur länge håller man egentligen publiken intresserad? Nåja, än så länge finns inga sådana problem. Senaste släppet som Rechord lär ju ingen ha fått tag på och det som förmodligen är nästa släpp sker i gruppform genom konstellationen Minimalistic Sweden.

Inför "Elit" (är det bara jag som associerar till Pouppée Fabrikk, förresten?) verkar Tillander ha genomgått en metamorfos liknande den som SND genomgick innan senaste skivan "Tender Love". Ni vet, skivan som lät precis som SND alltid gjort, med den skillnaden att de patenterade trummorna arrangerats om med några sekundfragment hit eller dit och på så sätt nästan utgjorde ett glest 2-step-skelett. SND, men inte riktigt. Ungefär samma sak gäller här och på ett sätt är alltså "Elit" ett steg i en ny riktning för Tilliander. Det låter som man skulle kunna förvänta sig till en viss gräns, men därefter finns också nyheter i form av populärmusik, sång, tydliga trummor och annat fint. Och på så sätt är det egentligen också ett steg tillbaka mot de tydligare hip-hop-influenser, rap-fragment och beats som särskiljer just Komps "Vena" från Tillianders övriga produktion. Skillnaden är att nu har Timbaland tagit över världen. För nog är det just lite Timbaland-influenser som det stundtals ekar av på "Elit"?

Nästan alla låtar drivs framåt av minimala tolkningar av moderna r'n'b- och hip-hop-rytmer. Inledningsvis känns resultatet vid vissa tillfällen lite tunnt, och kanske också lite framskyndat. Men det där är mest tidiga intryck som försvinner efterhand, när man lyssnat på skivan ett par gånger. Det finns ett djup här även om musiken först framstår som mer direkt än tidigare. Praktnumret heter förresten "Rescue Me Now", ett helt lysande samarbete med den annars nyförsämrade Jay-Jay Johanson, vars ensamma sång och nästan uppgivna text ligger som en väl uppvärmd mössa över Andreas dova mollackord.

Har ni redan Mokiras "Plee" som Tilliander släppte i våras så är det bara att hosta upp ytterligare 200 spänn och komplettera samlingen med ännu en trevlig skiva. Har ni däremot inte lyckats köpa "Plee" ännu så ska ni göra det först. Den är faktiskt strået vassare.

/ Petter