RECENSION  

BIG BLACK
SONGS ABOUT FUCKING
LP/CD - Touch & Go, 2002

När man läser om Steve Albinis genombrottsgrupp, Big Black, fokuseras det oftast på ondska och hårdhet. Det är begripligt eftersom musiken är så pass hård och texterna behandlar obehagliga ämnen, men man ska komma ihåg att det ändå är ett band som leddes av en man som gillar katter och samlar på mikrofoner.

Det som är bra med Big Black och speciellt då gruppens höjdpunkt "Songs about Fucking", är att det är musik som fungerar väldigt väl att vara sur och irriterad till. Den förlöser den hårdaste dag. Annars finns det musik att vara självömkande till, att lyssna på när man är kär och att dricka öl till. Big Black fyller ut tomrummet för musik att lyssna till då du är trött, det är köer överallt, alla är i vägen och allt skiter sig. Det är inte arg och tuff musik som hårdrock utan snarare kylig och frustrerad.

När det gäller texterna så känns det lite trist att så många ska hänga upp sig på att de handlar om saker som colombianska avrättningsmetoder och hjärnsjukdom, det är inte det som är gruppens poäng. Det är som att bara prata om att bob hund sjunger på skånska. Sången hos Big Black är ett instrument och passar ihop med helheten, för att fungera med musiken måste texterna vara obehagliga. Istället bör man fokusera på ljudbilden, energin och det faktum att de kan använda en trummaskin utan att det låter illa.

Skälet till att många (inklusive jag) anser att "Songs about Fucking" är gruppens främsta verk är dess jämnhet. Det finns andra låtar som är fantastiskt bra men de förekommer i sammanhang med andra, mindre kvalitativa spår. "Kerosene" är till exempel en fantastisk låt men resten av Atomizer-LP:n är inte i närheten, inte ens med "Jordan, Minnesota". Den enda andra riktigt helgjutna längre Big Black-utgåvan anser jag vara "Racer-X"-tolvan.

Det är viktigt att betona att "Songs about Fucking" bör ägas på LP. Dels för att det suspekta omslaget blir större men främst för att "He's a Whore", en Cheap Trick-cover, är inlagd som avslutande bonusspår på CD:n. Det är en bra låt men den passar bättre som b-sida på "The Model"-singeln. Nu förstörs avslutningen på en hård fullängdare med en alldeles för glad låt. Det får räcka med skivans Kraftwerk-cover. För triviavännen kan vi notera att omslaget är från den japanska serien Rapeman som också blev namnet på Albinis nästa projekt, från vilket han senare fortsatte till Shellac.

/ Johan