 |
| RECENSION |  |
|
|
GHISLAIN POIRIER
Men Ghislain Poirer gör det mer på sitt sätt den här gången, nedbrutet och inte sällan utan tydliga rytmer. Andralåten "Se Rependre" bär visserligen otroligt tydliga likheter med Vladislav Delays gamla Chain Reaction-tolvor, men i efterföljande låtar blandas ibland delar av mystiska, afrikanska instrument in i de långsamma ekomolnen. Det här skapar ibland en ny, knasterekande men halvakustisk musikhybrid som inte är helt otrevlig, mycket tack vare att Poirier lyckas undvika att få det att låta som World Music. Så länge musiken håller sig kvar i sitt Berlin i Afrika-spår så fortsätter det vara bra. Men ibland spårar det över och blir världs-ambient, vilket naturligtvis borde vara helt förbjudet. Men ändå, detta händer så pass sällan att det inte nämnvärt påverkar helhetsintrycket, och det känns dessutom ganska trevligt att någon försöker föra elektronikduben vidare i en ny riktning. "Sous le Manguier" betyder förresten under mangoträdet, vilket kanske går att koppla samman med de afrikanska klangerna som lurar i skuggan på något sätt. Men man kan undra hur det egentligen står till med den här killens förhållande till träd. Poirier betyder nämligen päronträd. / Petter
|
Efter en både hyllad och ganska trevlig debut på 12k, den långsamt click-dubbiga "Il n'y a pas de sud..." präglas Montreals Ghislain Poiriers nysläppta uppföljare av dova, brusande melodier, mörka stämningar och sällsynta, långsamma takter. Skivan, släppt på Mitch Akiyamas ganska färska skivbolag Intr_version, bär tydliga spår av föregångarens Berlin-inspirerade sound.
 |