RECENSION  

SUICIDE
SUICIDE
CD - Mute, 1977 / 1998

- We lived on the streets man, it made our sound wild!

Så sa Alan Vega på Sonarfestivalen i Barcelona för tre år sen. Det var ett seminarium om avantgardistisk musik. Den ende som hade nåt vettigt att säga var arbetsnarkomanen Jim O' Rourke. Men Alan Vega, Suicides gamla sångare, var roligare, för han var så jävla patetisk och vinklade hela tiden in diskussionen på sig själv, New York på sjuttiotalet och framför allt Suicides första platta. Spelningen dagen innan var mycket tristare. Alan Vega var fet och äcklig och gav Jerry Williams ett ansikte. Den ende som verkligen diggade var Mika Vainio från Panasonic som stod bredvid mig och darrade som ett rockaspelöv, men han är ju jävig.

Och här skulle en lång jävla hyllning av skivan varit med, som motvikt till hur dåliga de var live, men nu när jag lyssnade på skivan för femtioelfte gången blev jag avtänd av sällan skådat mått. Vrålen på "Frankie Teardrop" kändes inte alls ösiga eller det minsta farliga, utan mer som det gamla Uddevallabandet Hullers där vinalkisen och sångaren Collan försökte imponera på prettobrudar med Jim Morrison-citat och lömsk blick. Fast jag vet att jag kommer ändra mig om några dagar.

/ Pär Thörn


Pär Thörn är skribent, performanceartist och brevbärare och aktuell med boken "Kändisar som jag har delat ut post till".