RECENSION  

SCORN
GYRAL
CD - Earache / Scorn, 1995

För sisådär 6-7 år sedan var det inte ovanligt att valda delar av Fat Bankrolls redaktion satte sig i en bil och körde iväg till Älmhult. Denna resa från Laholm på dryga tio mil gjordes inte för att besöka IKEA, utan det betydligt trevligare utflyktsmålet var skivaffären Hot Stuff. En smått legendarisk inrättning, åtminstone på den tiden. För länge sedan allt vad man kunde önska sig som gammal syntare även om de på senare år breddat sitt utbud ordentligt och numera riktar sig till en bredare kundkrets. Allas vår redaktör la hursomhelst den här gången sina pengar på en skiva med en för oss andra okänd grupp, nämligen Scorn. Skivan hette "Gyral" och av att läsa på omslaget så blev man inte så värst mycket klokare. Den stoppades som sig bör i bilstereon på vägen hem och resten av resan ägnades automatiskt åt huvudnickande. En ny favoritgrupp var funnen. Eller grupp förresten, Scorn består endast av en person, Mick Harris, kanske även känd som avhoppad trumslagare i Napalm Death. Scorns musik har inga direkta likheter med Napalm Deaths mer än att man kan anta att Harris fått sitt sinne för avgrundsdjupt supersväng därifrån.

Scorn handlar om djup, djup bas med långsam hiphoptakt och långa, ekande, otäcka ljud. Allt som är bra på en och samma gång. I storts sett flera relativt enkla element som tillsammans bildar en fantastiskt stämningsfull och total atmosfär av ljud. "Gyral" är faktiskt den första riktigt bra skivan med Scorn. Innan den fanns fler medlemmar i gruppen och det förekom även sång här och var. Det går ju att hitta Scorns rötter på exempelvis den tidigare skivan "Evanescense" men det är just på "Gyral" som allt faller på plats.

På "Gyral" finns bland annat spåret "Hush" som kräver extra uppmärksamhet. Jag vill utnämna den till referenslåt för det ultimata Scornljudet. Inte en enda detalj är felplacerad. En kombination av extremt svängig takt, enormt djup bas med fin bakgrund och en smart, enkel pianoslinga. Fyra enkla delar som tillsammans bildar musik som tar sig in på vilken personlig topp-tio-lista som helst. Mick Harris förmåga att vara stenhård och samtidigt avslappnad har efter "Gyral" utvecklats på ett antal skivor, bland annat på den svåråtkomliga HedNod-serien eller på suvärna fullängdaren "Zander", men det känns definitivt som om det var på Gyral allting började på allvar. Ett givet köp om den inte redan står i din skivhylla.

/ Christoffer