RECENSION  

DIVERSE ARTISTER
AMERICAN BREAKBEAT REBUILT
2CD - Klangkrieg Produktionen, 2002

Fat Bankroll-läsare med speciellt bra minne kanske kommer ihåg American Breakbeat, samlingen som egentligen inte alls innehöll speciellt mycket breakbeats och som recenserades av undertecknad för c:a ett och ett halvt år sedan. Nu har skivbolaget bakom denna dubbel-cd, tyska Klangkrieg, bestämt sig för att försöka rida vidare på framgångsvågen (om någon sådan förekom) genom att släppa en remixskiva på hela originalpaketet.

Idén verkar vara att låta artister som inte är amerikaner arbeta om de amerikanska originallåtarna. Dessutom finns det inte en enda artist från samma land på skivan, som om det vore roligare med artister från olika länder än med bra musik... Nåväl, eftersom klassisk electronica numera är en branch som lämnats vind för våg av många av de stora namnen, och som därför kunnat tas över av klåpare och sugna östeuropeer, så finns det naturligtvis en hel del dålig skit på de här skivorna.

Vi börjar väl med den fösta cd:n, som det faktiskt inte finns mycket att säga om. Det mesta består av onödigheter i post-Amber/Morr-skolan med inslag av DAT-Politics-skojerier och Digital Hardcore-dist. Men det finns naturligtvis en och annan ljuspunkt. Andreas Tillianders version av Lessers "Simple" är just en sådan. Först och främst visar Tilliander stora tecken på god smak genom att välja att bearbeta just Lessers låt, en av få låtar fråm original-skivan som jag faktiskt gått tillbaks och lyssnat på igen. Dessutom lyckas han skapa en tät My Bloody Valentine-gitarrmassa som kombineras med elektroniken. Gitarrerna växer sig stora i slutet, då blir det hur trevligt som helst.

Men i stort är alltså den första skivan inget vidare. Som tur är är den andra bättre, åtminstone inledningsvis. Här slipper man ifrån det värsta exemplen på hemdator-musik och trötta, distade trumförsök. Sidan inleds med Goems mix av Jake Mandells "An Eeidolon in an Orange Dress", ett helt OK stycke knäppande Mego-techno, följt av Rosy Parlanes bubblande, hets-långsamma tolkning av Hrvatskis "Insect Digestion Melancholy". Efter ytterligare några låtar börjar det emellertid bli lite för tråkigt igen, och då återstår bara tre saker att säga. Dels att Panacea (som gör en hyfsad Panacea-låt av en Datach'i-låt) påstås representera Västtyskland, vilket är lite konstigt, dels att 34 låtar är alldeles för mycket, och dels att det verkligen blir för dyrt för er att köpa den här skivan med tanke på det låga antalet bra musik-minuter som ingår.

/ Petter