RECENSION  

DJ SHADOW
THE PRIVATE PRESS
CD - Island, 2002

Så var årets kanske mest emotsedda platta alltså här, i alla fall för de av oss som gillar musik gjord av maniska skivsamlare (det vet du att du också gör - annars hade du aldrig varit här och läst detta). DJ Shadow kör på ungefär som vanligt på "The Private Press", det handlar förstås om avancerad och samtidigt en aning fundamentalistiskt lagd klipp-och-klistra-musik med en fot väl förankrad i hiphop- och funk-träsket medan den andra är lite mer lättrörlig.

Man känner alltså igen sig, men plattans bästa spår är ändå det som skiljer sig mest från mannens tidigare produktioner. I "Monosylabik" nöjer sig Shadow nämligen för en gångs skull med en ynka funkloop som han sedan manipulerar mer och mer i närmare sju minuter. Resultatet blir en imponerande blandning som tar sig från Squarepusher-hysteri över till något som mest påminner om ett slags dubtechno. "Brainfreeze"- och "Lesson 4"-diggarna behöver dock inte oroa sig. De får sitt i "Walkie Talkie" och "Right Thing / GDMFSOB" som båda är stenhårda breakbeat-uppvisningar, lite i samma stil som "Bear Witness Pt 2" som Shadow satte ihop åt Handsome Boy Modelling School.

Resten av skivan bjuder på mer melankoliska och stämningsfulla kollageproduktioner, en naturlig fortsättning på gamla "Endtroducing", där höjdpunkterna är "Fixed Income" med sin hårda basgång, och "Giving Up The Ghost" vars trummor under låtens gång accelererar från hiphop-tempo upp till garagerockshastighet. Väldigt njutbart så gott som hela tiden, men det är också i den här vevan man får anledning att hissa en varningsflagga. När det läggs in sång från någon gammal hippie-protestlåt och en lite väl len smörsångare i "Six Days" respektive "Blood On The Motorway" blir det på tok för bombastiskt och symfonirockigt. Men det är väl smällar man får ta - efter ett snabbt tryck på fjärrkontrollen så sitter man ju med New Wave-stänkaren "You Can't Go Home Again" i lurarna istället = hur bra som helst.

/ Per