RECENSION  

NOBUKAZU TAKEMURA
MILANO / FINALE
CD / CD - Warner Music Japan, 1999

Nobukazu Takemura gör i vanliga fall electronica av programmerade trummor och jazzskivor med stora fettfläckar. Detta visade han till exempel upp för oss västerlänningar på "Hoshi no koe" - Takemuras säkert 40:e eller 50:e skivsläpp - som lanserades förra året på amerikanska Thrill Jockey. Hans genombrott kom 1994 med plattan "Child's View" som är - i mitt tycke - en ganska trist jazzrökare. Någonstans mellan dessa skapelser gjorde han två sammanhängande skivor som jag verkligen gillar. Det roliga med dem är att de är så långt ifrån fettfläcksjazz och stompiga beats som det kan bli.

09ºW19, 45ºN49. "Strike a pose, Vogue!" Klick. På dessa koordinater hittar du Milano och förmodligen ett flertal av världens vackraste människor. De är attraktiva människor för många, men för modebranschen är de bara utsvultna köttstycken som ska vandra nedför en catwalk med företagets namnlappar på. Takemuras två skivor som jag tänkt ta upp - "Milano" och "Finale" - producerades i samband med att kläddesignern Naoki Takizawa under modegiganten Issey Miyakes ledning hade visningar i Italien. Men när Eggstone spelar popmusik för Smaltos modeshow i Frankrike och dagens New York-modeller vickar på höfterna till Fischerspooner gick man i Milano 1999 längs catwalken till... eh, elektronisk folkmusik?

För vad som jag tycker är intressant med Takemuras två skivor är huruvida man ska se dem som "modemusik" och kanske rent utav som folkmusik. Som modemusik måste skivorna gett ett intressant intryck på såväl publik som modeller. Låtarna är lugnet personifierade. De är vackra i sitt djup och låter nästan som rytmlösa vaggvisor. Harmonierna är svåra och de förverkligar en näst intill statisk ljudbild på grund av att nästan alla instrument är syntetiska. Detta kan te sig underligt i en musikgenre som vanligtvis är producerad med riktiga instrument, vilket resulterar i att jag tycker att skivorna som folkmusik betraktat är tämligen intressanta. Men det är inte så mycket klia-i-electronicaskägget-musik (åtminstone inte på "Milano"), jag gillar det här skarpt. För jag ska inte hålla undan med faktumet att jag kan verkligen njuta av en välkomponerad kuliss av folkmusik eller klassisk musik. Det är alldeles utmärkt att ha på i bakgrunden medan man till exempel lagar mat eller gör andra sysslor.

Kronologiskt sett börjar serien med "Milano", den gröna plattan. Här märker jag att avant garde spelat en ganska stor roll i Takemuras kreationer, och han har ju även proklamerat sin uppskattning för Brian Eno och John Cage för att ge några exempel. "Milano" har sex spår, varav tre stycken är majestätiska femtonminutersepos gjutna i minimalism och digitala sångkörer. Instrumenten består av stråkar, gitarrer, pianon, klockspel i bildskönt samspel. I Slutändan lockas jag att dra paralleller mellan "Milano" till lite filmmusik. Man skulle kunna para ihop två österländska teman: Ryuichi Sakamotos "Merry X-mas Mr Lawrence" och Philip Glass "Mishima" med två västerländska: Thomas Newmans "American Beauty" och Mychael Dannas "The Ice Storm". Jag tycks även finna lite spår i den kinesiska filmmusikskompositören Zhao Jipings samlade verk, det märker jag på de oerhört melankoliska och mörka stråkpartierna som sveper lätt över de flesta spåren på "Milano". En mycket behaglig vindpust i musikscenen.

"Finale" - den gråa och avslutande skivan - är något helt annat. Om modellerna inte riktigt visste hur de rytmiskt skulle spatsera längs catwalken till "Milano" så undrar jag verkligen hur de lyckades med innehållet på "Finale" rullandes i bakgrunden. På denna skivan hittar man extremt minimal musik. Orglar drönar slött tillsammans med matrisskrivartexturer som knastrar i bakgrunden och Takemuras synthar får processorflimmer och ballar ur. Trots att det ändå finns ett par traditionella bitar är "Finale" förlorad i ett experimentellt mörker vilket gör den betydligt mer elektronisk i sitt utförande än "Milano". På så sätt kan man säga att på "Finale" hör vi den Takemura vi lättast känner igen. Till exempel så är det femte spåret - "A Factory in the Night" - sju minuter av våldsamt ultraglitch, och upptakten mot den avslutande finalen är mycket märklig och närmast omöjlig som "modemusik". Folkmusiken har Takemura lagt åt sidan, det här är något annat. Ovana öron (tänk er på Milanos modeåskådare!) lär vrida sig i plågor. Dock så är finalen är riktigt, riktigt fin sak. Sjutton minuter av melankoliska stråkkaskader och datorblippande. Fast det som jag mest sitter och funderar på medan matrisskrivaren pressar ännu en punktrad är hur Takizawas klädkollektion ser ut.

/ Kristofer Lecander


Kristofer Lecander hittas oftast på det trevliga fanzinet Twisterella. Skivorna är endast släppta i Japan för nuvarande, men kommer att släppas på vinyl i begränsad upplaga på det engelska bolaget Sur La Plage.