RECENSION  

RONNIE SUNDIN
MORPHEI
CD - Häpna, 2002

Sveriges numera tystaste man, den före detta oljudsfilantropen Ronnie Sundin, är här igen. Och det är han uppenbarligen med ytterligare en skiva på sömn- och drömtemat. Kanske ska den ses som en direkt uppföljare till förra årets Sleepwalk, kanske inte.

Sundins musikaliska utveckling har i princip följt en nedåtgående kurva genom åren. Inte för att han successivt försämrats, snarare tvärt om, utan för att hans musik blivit tystare och tystare. När han först lät höra tala om sig för c:a fem år sedan var det under namnet Bad Kharma, ett noiseprojekt som stundtals samarbetade med den norske oljudsmakaren Lasse Marhaug och som släppte skivor bland annat på Ronnies egen label BonBon Records. För något år sedan lade han emellertid ner Bad Kharma-projektet, sänkte volymen och lämnade förmodligen kontaktmickarna och effektpedalerna helt till förmån för en Powerbook.

Sedan dess verkar Sundin i en närmast elektroakustisk skola, där han i stor utsträckning använder sig av vardagsljud och efterföljande datorbearbetningar för att skapa sin musik. Volymen är avsiktligt väldigt låg, vilket dels för tankarna till Bernhard Günter och hans kollegor, och dels, helt parallellt, leder till att man omedvetet drar upp volymen i hörlurarna för att inte missa detaljerna (det är så tyst att vanliga högtalare inte är att tänka på om du har trafik utanför fönstret). För "Morphei" består nämligen av ett knappt trettio minuter långt pussel, där försiktiga knaster, klick och pip blandas med mjuka ljud från naturen och hemmets vardagsföremål. Det kanske inte är så lätt att komma in i Sundins långsamma ljudvärld, det gäller att man hänger med en liten stund så att man hinner uppfatta att det händer saker. För det händer verkligen en massa saker. Så ge "Morphei" fem minuter så ska du se att du sitter kvar halvtimmen ut.

/ Petter