RECENSION  

EL-P
FANTASTIC DAMAGE
CD - Definitive Jux, 2002

Det rådde väl ingen direkt tvekan om att den gamle Company Flow-frontmannen El-P inte skulle göra några fans besvikna med sin soloplatta. Produktionen på förra årets hyllade debut från Cannibal Ox och Def Jux-prylarna i allmänhet visade var skåpet ska stå, och i och med "Fantastic Damage" står det utan tvekan kvar.

Ska man jämföra med Cannibal Ox "The Cold Vein", och det ska man väl, så har El-P utvecklat sina konster ännu gång. Det är hårdare, något mindre melankoliskt och ännu fler detaljer har pressats in i ljudbilden. Det jag saknade mest hos "The Cold Vein", jämfört med de gamla Company Flow-släppen, var bristen på scratch. CoFlows DJ, Mr Len, gav alltid en extra udd till vansinnesbeatsen med sin agressiva framfart bakom stålhjulen. På "Fantastic Damage" är den här bristen åtgärdad, El-P har plockat in den välrenomerande DJ Abilities som också kan sina saker och det är ett mycket välkommet tillskott.

Annars känner man såklart igen sig - knepiga beats som saknar jämförelse i resten av hiphop-världen och texter som man inte begriper många ord av. Allt som allt något av det bästa man kan ge sig på i genren experimentell hiphop, även om det såklart kräver ett gäng genomlyssningar för att komma till sin rätt. Mest imponerande (än så länge) är "Tuned Mass Damper" - ett långsamt, monotont spår baserat på en enkel, men mycket effektiv, blåssampling och ett vansinnigt skrik. Även "Delorean" är fantastisk. Här gästar Aesop Rock på ett beat som börjar ganska rättframt, men som i halvtid bryts ner i ett scratchparti och ett inhopp från Non-Phixions Ill Bill, för att sedan tugga igång igen som om inget hade hänt.

Och är jag inne på oortodoxt uppbyggda beats så måste även "T.O.J" nämnas. Här hamnar vi efter en stund i närheten av något som nästan måste kallas post-rock. El-P lägger sakta men säkert upp lager på lager av scratch, kyrkorglar, syntmattor och andra märkliga ljud. Det är inte utan att man börjar fundera på vad mannen egentligen lyssnar på när han ligger hemma i soffan. Tanken slog mig också att man kanske kan jämföra El-P lite med producentlegenden Steve Albini. Trots inga direkta ljudmässiga likheter så ger "Fantastic Voyage" ungefär samma känsla som en Shellac-platta. Det är extremt kompakt, kompromisslöst och agresssivt, men ändå väldigt genomtänkt. Båda herrarna verkar dessutom besitta samma småsura attityd och så gillar de att lista vilka prylar de använt i studion i skivkonvolutet. El-P har både en EPS16-sampler och en elorgel av märket "Magnus" i sin maskinpark.

/ Per