RECENSION  

90 DAY MEN
TO EVERYBODY
CD - Southern, 2002

Det är piano och trumma som dominerar ljudbilden på Chicagobaserade, och i dagarna Sverigeaktuella (fast de ställde in / red.anm), 90 Day Mens andra fullängdare. Både trumljudet och själva trumspelandet är mys för öronen genom hela plattan - trumman har fått allt utrymme den behöver och bildar en mycket trevlig grund som sedan är pyntat med piano, bas, lite elektroniska ljud och, på sina ställen ganska skev, sång. Gitarrer verkar saknas helt även om det är sagt att en av de fyra medlemmarna ska spela just detta instrument. Det ständigt närvarande pianot och frånvaron av gitarr gör att 90 Day Men får ett ganska orginellt sound, i alla fall i min begreppsvärld. Ska man hitta grupper att jämföra med kanske Tortoise (även dom från Chicago) emellanåt skulle kunna passa eller varför inte Mogwai på "Come on Die Young"-plattan. Sen tycker jag att sångaren (sångarna?) under några ögonblick låter som Stephen Malkmus.

Rent låtmässigt har man inte gjort det lätt för sig. Skivan har bara sex låtar men är ändå nästan fyrtio minuter lång och letar man efter traditionella pop/rock-låtstrukturer är man på fel ställe. Resultatet kan bli lite snårigt emellanåt. I första låten, det 8 minuter långa eposet "I've got designs on you" fungerar det dock riktigt jäkla bra. Man har lyckats med att pressa in flera olika stämningar i samma låt utan att det verkar krystat; en psykos övergår i en dyster visa som övergår i ett storslaget pianoorgie-avslut.

Plattans övriga låtar tar på sig samma tunga uppgift som den första utan att riktigt klara av det - det är svårt att hålla en låt levande i 8 minuter. Inte förrän i de sista 5 minuterna av avslutande "A national car crash" blir det så där rysligt bra igen.

/ Martin