RECENSION  

PRINCE PAUL
PSYCHOANALYSIS (WHAT IS IT?)
CD - Wordsound / Tommy Boy, 1996

1996 var den gamle Stetsasonic-DJ:n Prince Paul trött på musikbranchen. Han hade producerat framgångsrika album för hiphop-grupper som De La Soul, 3rd Base och Gravediggaz, men fått nog av den ständiga pressen att få till hits för att tilltala bossarna på de stora skivbolagen. Vad göra? Paul tog kontakt med polarna på den lilla Brooklyn-labeln Wordsound, illbient-scenens högborg, som gav honom fria händer att sätta ihop en soloplatta. Den som kan sin Prince Paul, som väl i princip var mannen som uppfann hiphop-skitsen, vet att fria händer i det här fallet betyder totalt vansinne.

Temat för "Psychoanalysis (what is it?)" är naturligtvis psykoanalys och galenskap i allmänhet. Öppningsspåret, "Beautiful Night", är upplagt som en bekännelse i psykologsoffan - doktorn ber Paul "Try not to censor - just let it out...", och han släpper mycket riktigt loss. "I kinda wilded out last night, you know... let me tell you about it...", följt av erkännanden av mord, våldtäkter och misshandel, "but to be honest, doc - it was a beautiful night". En sångare med ljuv röst stämmer upp i refrängen; "It's a beautiful night for a date rape, a beautiful night for a killing, a beautiful night for a homicide, a beautiful night - let's go steal", alltihop över sköna, avslappnade hiphop-beats. Smakfullt? Knappast. Underhållande? Garanterat.

Resten av skivan går ungefär i samma stil, väldigt morbid och ofta ganska korkad humor över strålande beats. "That's entertainment (aversive conditioning)" är kanske det bästa exemplet. Där samsas en benknäckande trumloop med repliker från den förhållandevis klassiska sadist/idiot-filmen "Bloodsucking freaks" och Paul yrandes saker som inte passar sig i tryck. "J.O.B - dat what dey is" är en cover på Schoolly D-klassikern "P.S.K - what does it mean?", men på temat jobbsökande. I "Booty clap" görs en enormt fånig parodi på Miami Bass med allt vad det innebär i form av 808:or och snuskiga hejarramsor. Grand Royal-läsarna minns förstås artikeln "Music to get busy by" i nummer tre där Paul hävdade att Miami Bass till och med har bättre effekt än Barry White på kvinnfolk.

Antagligen gick försäljningen av plattan bättre än väntat, för den licensierades av Tommy Boy ett år senare. De släppte en ny version, upphottad med bonusspår där vår vän Dan the Automator bjuder på inhopp. Intressantast är den sega och nedrökta "2 b blunt (a true story)", där Dan mumlar lite om hur jobbigt det kan vara att checka in på flygplatsen och avslutar med det, i min värld, odödliga rimmet "I'd just like to say, that Prince Paul makes the best sufflé".

Det är kanske lite tveksamt om det här är en skiva som går till historien på rent musikaliska meriter, men den ger en väldigt bra och garanterat ocensurerad inblick i vad som egentligen pågår inne i Prince Pauls skalle, och det torde väl intressera de flesta.

/ Per