RECENSION  

MOKIRA
PLEE
CD - Mille Plateaux, 2002

Det är kanske dags att utvärdera Andreas Tilliander. Av hans tre tidigare fullängdsreleaser har åtminstone två, den första Mokira-skivan "Clickhop" och sedan "Ljud" som han gav ut under sitt eget namn, placerat honom bland genrens främsta. Har man en överdrivet ödesmättad läggning kan man se "Plee" som Tillianders chans att bevisa att han verkligen hör hemma där han hamnat, i elektronikans internationella toppskikt. Efter att ha lyssnat igenom skivan ett antal gånger kan jag garantera er att han lyckas med det.

Skivan börjar så försiktigt som det bara går. Första låten består enbart av en enkel loop som upprepas väldigt, väldigt många gånger, utan någon antydan till variation. De knäpp och pip som skapar rytmen upprepas om och om igen, tills de nästan blir något annat av sig själv. Om det blir så av nån typ av undermedveten tristess eller av nån slags mini-trans eller bara för att hjärnan är lättlurad vet jag inte, men faktum är att låten inte blir tråkig fast det inte händer något. Man kan säkert fundera lite på vad det egentligen säger om techno-genren i allmänhet, om man har tid över till sånt.

Över huvud taget så präglas "Plee" av en slags minimalism, som inte framför allt är minimal genom att musiken innehåller få besåndsdelar, utan genom att musiken till så stor del bygger på repetition. Det är naturligtvis tur att inte hela skivan är så simpel som den där första låten, för då hade nog även den mest inbitne Plastikman-fantast fått nog. Det statiska repeterandet innebär nämligen att det liksom inte riktigt känns som om skivan börjar förrän när den tredje låten inleds.

Då mjuknar å andra sidan den hårda stämningen på skivan en aning och därefter radas hitsen upp. Vi får den korta "Banham", med sina elektrostatiska, Hazard-liknande överslagsljud. Vi får "Lillan", vars inledningsminuter kunde passat bra in på "Ljud", men som därefter kompletteras med kantiga rytmer och Alva Noto-pip. Vi får den fantastiskt fluffiga "Servicastano" med sitt irriterande, rytmiska bakgrundssurr, och den väldiga "Heartexplodes" som eventuellt låter som om den vore resultatet av det hemliga samarbetet mellan Ilpo Väisänen, SND och Velvet Underground. Eller nåt åt det hållet. Klar toppklass är det i alla fall.

Avslutningsvis känns det som om Andreas Tilliander har tagit ett steg framåt i och med "Plee", framför allt när det gäller ljudbehandling och rytmiska och tekniska finesser. Om det är detta som fått Mille Plateaux att påstå att han för in någon slags air av hip-hop och r'n'b i glitch-landskapen vet jag inte, och jag håller riktigt inte med dem om det påståendet. Möjligtvis menar de att det svänger, för det gör det och det kan jag hålla med om, men när det gäller kombinationer av hip hop och elektronika så finns det åtskilliga artister som är bättre exempel än Mokira. Men just som artister är de nästan alltid betydligt sämre.

/ Petter