RECENSION  

TARMVRED
LIVE / PANACEA SHARES NEEDLES WITH TARMVRED
Fylkingen - Stockholm, 02-04-05

En av förra årets bästa skivor var Tarmvreds "Subfusc" på tyska bolaget Ad Noiseam. Blandningen av stenhårda technobeats, gnisslande oljudskaskader och vackra harmoniska melodislingor gjorde mig överlycklig. CD:n var en perfekt följeslagare i min walkman, dag efter dag efter dag. Det gick inte att byta. Mixen av de olika elementen var perfekt.

Första gången jag såg Tarmvred live lyckades Jonas Johansson behålla sin hårda och sin melodiösa sida från skivan. Det är därför lite trist när jag på Fylkingen inser att Tarmvred live har dragit iväg mer åt noisehållet. Melodierna drunknar i noisesjok som känns svåra att ta sig igenom. Det kan ju bero på att ljudet på konserten inte är det bästa tänkbara. Med öronproppar fungerar det nästan, men bara nästan. Mixningen känns inte så avvägd längre, utan det verkar som om Tarmvred givit upp försöken att blanda alla element. I stället är det manglande hårt i en del låtar och electropoppigt i andra. Commodore 64-musik är ju väldigt inne nu och Tarmvred visar att han behärskar formen. Det är skönt med dataspelsblippande stycken som avbrott från det värsta manglet, men det känns lite ambivalent. De olika stilarna blandas inte längre utan existerar parallellt.

Det är bra, men inte fantastiskt. Sceniskt är det också lite ambivalent. En filmduk visar psykedeliska projektioner och Jonas Johansson står och vrider på reglage och knappar på maskinerna. Det svänger helt klart. Däremot undrar jag verkligen varför Tarmvred även har en trummis med live. De få gångerna man hör vad han spelar önskar man att hans trumspel skulle dränkas i oljuden igen. Det är rejält otajt. Dessutom ser han så vansinnigt uttråkad ut att han inte ens kan fungera som en livekänsla-tillförare. I någon av låtarna kliver han ut och pratar med någon i publiken. Han verkar inte vara särskilt intresserad alls. Johansson klarar sig helt enkelt bättre på egen hand.

Konserten känns alltså lite svajig och jag lyssnar hellre på det nyutgivna alstret på Ad Noiseam: "Panacea Shares Needles with Tarmvred". CD:n består av nio låtar där de tre olika artisterna Panacea, Needle Sharing och Tarmvred har satt ihop låtar av egna och de andra artisternas ljud. Sämst är Panacea vilket är lite ironiskt eftersom det måste anses som den mest kända akten. Tyska Needle Sharing känns lite ojämna, men i "clicks per second" där de använder sina egna och Panaceas ljud lyckas de få in en riktig fullträff. Suggestivt och bra. Allra bäst är dock Tarmvred. Låten "kanyl" (gjord med egna och Needle Sharings ljud) påminner en hel del om "Killing Game" av Skinny Puppy (och det är extremt positivt menat). Ett ödesmättat piano blåser liv i en riktigt vacker och dyster industriballad, innan allt exploderar i rytmer och kaos. Bara den är en anledning att köpa skivan. De andra två låtarna är hårda drum'n'bassindränkta industristycken som får mig att bli nästan lika lycklig som första gången jag hörde "Subfusc".

/ Mats