RECENSION  

SQUARE ONE
MIND, BODY, SOUL
12" - Groove Attack, 1999

Året var 1999 och ett nytt millenium stod för dörren. En ung grabb hade av en slump förvirrat sig ned till en skivmässa på kronprinsen i Malmö och stod nu och grävde efter underground-hiphop i skivbackarna. Det var en härlig tid att vara ryggsäckshiphoppare. Visst hade Petter fått en hel generation att raka skallen men samtidigt hade skivbolaget Rawkus slagit igenom med underbara plattor som Company Flows "Funcrusher Plus", samlingsplattan "Soundbombing" och framför allt den underbara "Mos Def & Talib Kweli are Black Star". För att inte tala om vilken skåpställare som J5:s "LP" hade varit. Helt plötsligt snurrade det franska hip-hop-tolvor och politiskt korrekta Loop Troop-plattor hemma hos popkidsen. Cash Money kliade sig i huvudet och undrade var storbolags-hiphoppen hade tagit vägen.

Vår hjälte var rätt tjurig över det klena utbudet. Allt han hade hittat var Pharoahe Monchs nypressade "Internal Affairs" som han hade fått ge trettio D-mark för (det var på den tiden en D-mark var fyra spänn). Han var också sur över att folk envisades med att spela det jävla "one hit wondret" Jay-Z hela tiden, lyckligt omedveten om vad dessa barnkörer skulle betyda för världen. På väg därifrån stannade han som tur var upp vid ett sista skivstånd, strategiskt placerat vid utgången. Medan han snabbt gick igenom en massa kommersiellt Timbaland-producerat skit, på jakt efter Mo'wax-plattor hände det något...

Från det tyska skivståndet kom plötsligt de mest underbara beatsen och linesen, levererade med en fantastiskt skön monoton men ändå välartikulerad röst. "Square One, we rock everybody for sure! And yo yo. Say yes son! Mind, body and soul". Dessa rader trängde genom den tunga ljudväggen som en varm kniv genom margarin och träffade vår hjälte rakt i hjärtat. Han kände hur pulsen ökade medan han zick-zackade sig fram mellan skivstånd och skivnördar, på väg mot ljudkällan. Han trängde sig fram till tysken och flämtade fram att han ville köpa skivan.
- But I want to listen to it, svarade tysken.
- Can I look at the record then?
Wow, en riktig indie-platta! En snygg stilistisk utsida och tre vokal- och tre instrumental spår. Men vad i helvete - grabbarna är tyska! Han lyssnade färdigt på plattan, köpte den och gick lycklig därifrån.

Som ni nog förstår så symboliserar "Mind, body, soul" åren 97-99. Idag tycker vår hjälte nog inte att plattan är speciellt bra, men nog har den betytt en hel del för honom. Efter en hel del misslyckade beställningar av tysk hip-hop har han idag antagligen gått över till den nya producent-baserade bouncevågen och sitter hemma och laddar ned allt från Timbaland och Neptunes. Säkert spelar han en fyra-fem Jay-Z-, P-Diddy- och Lil' Kim-låtar när han vill få igång dansgolvet. Men vem vet? Det är möjligt att han än idag är ute på skivmässor och jagar remixtolvor med De la Soul eller beställer hem allt från Definitive Jux.

/ Kåre