RECENSION  

WINQUIST VIRTANEN
ALL HOPE IS GONE
CD - Soulworm, 2001

Från den polska industrilabeln Soulworm Editions kommer detta släpp med de svenska förmågorna som ibland kallar sig Winquist Virtanen (First Floor Power? Aftonbladet? red.anm). Tidigare har de framför allt ägnat sig åt industriellt oljud och experiment i harsh noise-området. På nya "All Hope is Gone" har de istället tagit sig an en isolationistisk angreppsvinkel och använder sig av mjukt brus och mullrande ljudmattor som byggstenar för att konstruera långa, och faktiskt ganska varma, stycken.

De sex låtarna på CD:n sträcker sig över cirka 60 minuter och ljudet förändrar sig inte så mycket under den tiden. Ibland är det nästan helt tyst och vid andra tillfällen är det hotfulla mullret mer påträngande. Och det är precis det här som är poängen. De är de svårfångade, nästan omärkbara, förändringarna i det generella mörkret som gör Winquist Virtanens musik så behaglig. Men då menar jag behaglig på ett ovanligt obehagligt sätt.

Såhär pass försiktig musik fungerar bäst i hörlurar eller under den tiden av dygnet då allt annat är väldigt tyst. Annars är det möjligt att blanda ihop musiken med ljud från livet utanför fönstret, så att man tror att grannen aldrig stänger av den där jävla bilmotorn eller att krigsflygplanen till slut är på ingång långt borta vid horisonten. Eller så missar man helt enkelt hela skivan, förutom ett eller annat parti ur den femte låten, "Opening the Wound".

/ Petter