RECENSION  

RONNIE SUNDIN
SLEEPWALK
CD - Ground Fault, 2001

Sleepwalk får mig att fundera på vad som är musik och vad som inte kan kallas musik. Den ingår i skivbolaget Ground Faults serie "Series 1 (quiet)" och just "quiet" är delvis ett bra sätt att beskriva Sleepwalk på. Övriga serier är "Series 2 (medium)" och "Series 3 (loud)" som med sina namn också förklarar vad de går ut på.

Fragmentariskt är bara förnamnet på Sleepwalks innehåll, som fördelar sig på 44 spår under 42 minuter. Större delen av spåren består av korta ljudexperiment som pendlar mellan starkt och svagt. Ibland är det total tystnad och ibland rena ljudchockerna. Ronnie Sundin har använt olika tekniker under skapandet av det här, bland annat gitarrer, kontaktmikrofoner och ljudinspelningar gjorda "ute på fältet". Mycket riktigt så bräker några får och fågelkvitter går att höra här och var, tillsammans med odefinierbara elektroniska experiment. Vill man vara elak så kan alltihop ses som en samplingssamling för industrimusiker. Den skiss över skapandet av musiken som finns på konvolutets insida förklarar lite av hur det har kommit till och Sundin var nog inte helt säker på hur resultatet skulle bli. Skissen består av pilar ritade från de olika instrumenten som använts. Dessa pilar leder fram till ett frågetecken, och det är väl i stora drag där som lyssnaren hamnar efter en första spelning av skivan. Alltihop handlar antagligen om total improvisation med hjälp av ett stort urval av ljud och en laptop för att föra samman det alltihop. Att skivan heter just "Sleepwalk" har säkerligen också med saken att göra. Detta kan möjligen vara vad en sömngångare hör under sina nattliga vandringar i ett slags mystiskt vaket sovande tillstånd.

Jag har svårt att säga att det hela är bra eftersom det är så otroligt svårtillgängligt. Alltihop känns mer som ljudspåret till en konstutställning och jag upplever faktiskt skivan mer som ett konstverk än som musik man lyssnar på hemma i soffan. Men det är åtminstone intressant att lyssna på, och man kan nog säga att Sundin tänjer på gränserna när det gäller cd:n som medium. Man är ju ganska van vid konceptet ett-spår-är-en-låt. På Sleepwalk finns helt tysta partier mitt i spåren och det är alltså svårt att lyssna på skivan på något annat sätt än i ett svep. På sina ställen dyker samma ljud upp i flera spår och även detta bidrar till att skivan snarare är ett långt 42-minuters musikstycke än 44 olika stycken.

Jag tycker att Sleepwalk fungerar bäst som någon sorts bakgrund i vardagen. Jag lyssnade bland annt på den samtidigt som det stormade och regnade ute. Då blir skivans ljudutflykter nästan naturlika och kan kanske ge en känsla av att vara utomhus inomhus. Helt klart en intressant idé från Ronnie Sundin, men skivan lär nog tyvärr bli stående i cd-hyllan efter ett tag.

/ Christoffer