RECENSION  

BEIGE
NON PROFIT
12" - Nonplace, 2001

Komplicerade funk-electronika-tysken Oliver Braun kallar sig Beige. Han dök upp i rampljuset i och med att han medverkade på Caipirinhas första Deutscher Funk-samling som kom 1998. De två och en halv Beige-låtar som var med där var ganska kort och utmärkt rytmiskt komplicerade konstruktioner av Atom Heart-typ, som kombinerade trumkneparhysteri med tillräckligt funkiga basgångar och samplingar. Beige knöts sedan till labeln Leaf och visades upp på den relativt trevliga lågprissamlingen Osmosis, bland annat med ett samarbete med Dr Kosmos. Därefter lossnade det ordentligt när Leaf släppte tolvan "The Rhythm! The Message?" och albumdebuten "I Don't Either" under år 2000.

Deutscher Funk-samlingen kurerades av Burnt Friedman, som på den tiden var en väldigt intressant kölnmusiker och precis stod på vippen att börja samarbeta med Atom Heart i det till en början geniala, numera ganska sömniga projektet Flanger. Friedmann hade under flera år problem med ett flertal skivbolag (bl.a. svenska Dot) vilket innebar att flera av hans skivor låg färdiga väldigt länge utan att släppas. Han beslutade sig därför att starta en egen label, Nonplace, för att över huvud taget få ut sina skivor.

Nu har alltså Friedmann passat på att ge ut en Beige-skiva på Nonplace och på så sätt hjälper han till att sluta några cirklar, inte minst musikaliskt. I Beiges musik finns nämligen fortfarande en stark koppling till Atom Heart-knepighet, bland annat i form av en del oväntade trumvändningar. Samtidigt har han fört in simulations-funk-jazz liknande den som Burnt Friedmann ägnat sig åt lite för mycket den sista tiden. Trots det, och lite för mycket tokiga syntljud, är "Non Profit" en imponerande uppvisning i vad man kan åstadkomma med en dator om man har väldigt mycket fritid.

/ Petter