RECENSION  

WORKSHOP
ES LIEBT DICH UND DEINE KÖRPERLICHKEIT...
CD - Sonig, 2001

Man brukar ju kunna lita på Sonig i de flesta fall, men inte riktigt den här gången. Det här är den tyska gruppen Workshops sjätte album med ett tyskt, långt och krångligt namn. De tidigare fem albumen är släppta på etiketterna Finlayson och Ladomat, och för den som är riktigt intresserad så kan vi berätta att de i och med det här släppet kommer att återutges.

I pressinfon beskrivs Workshop som ett rockband. Sonig anser sig ha skrivit kontrakt med sitt första "klassiska", och alltså inte speciellt elektroniska, band. Här nämns paralleller mellan Workshop och storheter som Can, Neu, Pink Floyd, Boredoms och Einstürzende Neubauten, för att nämna några. Efter ett ha läst detta blir man lite smått förväntansfull men det har man inte så mycket för. Jag är ingen krautrockexpert men det som finns på skivan skulle jag inte vilja beskriva som just krautrock. Sonig själva menar att det är en musikstil som aldrig blivit omodern och att det nu är dags för ett modernt band, alltså Workshop, att ta hand om genren.

Workshop sjunger på tyska. Det borde ju inte spela så stor roll men de har valt det absolut retligaste tyska tonläget, nämligen riktigt äcklig tyska. Sångaren, eller kanske sångarna eftersom det ofta är två stämmor det handlar om, är alldeles för "nära" och lallande. Han/de låter ungefär som den elake tysken med runda glasögon i början av den första Indiana Jones-filmen. Där fungerade det ganska bra men på skiva blir det bara irriterande och en aning obehagligt. I spåret "Wie sieht es aus?" så avslutas varje vers med ett otroligt retligt "Ja?". Denna påfrestande sång finns i så gott som varje spår och mässar på i samma stil genom hela skivan. Tyvärr så sitter jag och retar mig på den så mycket att själva musiken inte spelar någon roll längre. Det är synd eftersom Workshop tydligen är duktiga musiker. Någon i gruppen får nog kallas gitarrvirtuos, dock med en liten lägereldsvarning.

Låtarna är oftast uppbyggda kring en programmerad rytm som sedan byggs på med gitarr, sång och lite annat smått och gott. Det är möjligen i just rytmerna som man kan ana ett litet släktskap med övriga Sonigartister. Ska jag vara lite mer positiv så tar sig åtminstone musiken ordentligt under skivans andra halva. Där är den betydligt mörkare än de inledande spårens visliknande stämningar.

Alltihop hade alltså varit bättre utan sången, eller åtminstone med sången framförd på ett annat sätt. Workshop har nog lagt ner större delen av arbetet med skivan på texterna eftersom de nästan känns överdrivet tillkrånglade och svårbegripliga för oss som bara reder ut turisttyska. Jag skulle inte vilja kalla Workshop för ett rockband, utan snarare ett avigt och tyskt, intellektuellt popband. Inget "vanligt" Sonigsläpp och inget direkt för elektronikfantasten. Redaktionen roar sig istället med roliga tyska ord i texterna, exempelvis "glühwürmen" eller "rumplagen". De är bra knasiga tyskarna.

/ Christoffer