RECENSION  

MICK HARRIS
HED NOD SESSION 4
12" - Hed Nod, 2001

Det mörka beatens förkämpe, mannen med ett förflutet i Napalm Death, Matera och Painkiller samt soloprojekt som Scorn, Lull och Quoit är tillbaka med sin fjärde tolva i Hed Nod-serien. Harris är troligtvis mest känd för sina ständiga samarbeten med Bill Laswell, samt de skivor han släppt under namnet Scorn. Vanligtvis handlar det om musik uppbyggd av mörka dub-infekterade bakgrundsdrones som ibland hålls samman av dova, stundtals abstrakta, hip-hop-beats. Musiken som han har gjort hittills för Hed Nod-serien är snarlik, men med en mindre palett. Harris har här använt sig av mer sparsmakade bakgrunder och tunnare trummor. Hed Nod-sessionerna låter helt enkelt som ett minimalistiskt Scorn.

Serien inleddes med att session 1 släpptes våren 1999. Den var specialdesignad för att ge Mick Harris tillfälle att sträcka ut över tolv olikfägade tolvor. De fyra första delarna spelade han in direkt och planen var att släppa dem en och en i rask takt. Nu har det gått över två år sedan starten och den fjärde delen i serien har precis kommit ut. Vägen dit har kantats av misslyckade pressningar, hundratals försvunna skivor, och evighetslånga fördröjningar.

Den här skivan är alltså inspelad samtidigt som de tre tidigare skivorna i serien. Följden är att musiken på den här skivan över två år gammal och det märks. Det är samma ljudbild, samma tempo och samma lömska dub-stuk som innan. Ändå är denna fjärde del faktiskt den hårdaste och mest sensationella hittills. Sista låten på första sidan heter "Shorting" och är en enformig dark-hop-rackare med en fantastisk virveltrumma. Ännu bättre blir det när man vänder på skivan och hör "Sweet As", som lyckas vara långsam och orolig samtidigt och som till råga på allt håller takten med årets absolut torraste kantslags-sampling.

Trots alla bekymmer för det lilla skivbolaget så ger de inte upp. Åtta nya Hed Nod-skivor är att vänta. Men både Mick Harris och Hed Nod-chefen är trötta på att förlora pengar, så troligtvis kommer man hädanefter att smyga in även andra artister än Mick Harris. Dessutom kommer man i fortsättningen att tvingas lämna den trevliga, men alldeles för dyra, färgade vinylen och släppa resten av serien på CD. Denna, den sista av vinylskivorna, är förresten begränsad till 300 ex, så skynda och köp.

/ Petter