RECENSION  

BOVINE LIFE
SOCIAL ELECTRICS
CD - Bip-Hop, 2001

Bakom Bovine Life döljer sig den brittiske filmaren Chris Dooks. Jag har tyvärr inte sett några av hans filmer, men de rör sig tydligen ofta kring musik och han har bland annat gjort dokumentärer om Scanner och om fullständigt okända skivbolag från ingenstans. Tyvärr blev Dooks ganska svårt sjuk häromåret och lade sitt filmande på is, för att istället pyssla med sin favorithobby. Denna hobby är elektronisk musik och det har mynnat ut i det här albumet.

Social Electrics innehåller både Chris Dooks egen musik och samarbeten med flera andra artister. På grund av sin sjukdom har Dooks inte kunnat träffa några av de han har samarbetat med utan all kommunikation och utväxling av ljudfiler har skett elektroniskt. Egentligen ett ganska intressant sätt att skapa musik på. Jag är övertygad om att det här hade låtit annorlunda, på både gott och ont, om Dooks och de andra inblandade hade känt varandra på ett personligare plan än via e-post. På sina ställen verkar Dooks själv inte ha en aning om vem han har samarbetat med då skaparna av spåren på skivan ibland står listade som "Bovine Life vs. ?".

Överhuvudtaget så är det en något mystisk skiva. Många av spåren är knappt två minuter långa, vilket är lite skumt när man ändå lagt ner en massa tid på att få till ett samarbete med någon annan. Musiken hinner på flera ställen knappt börja innan den tar slut igen. Man får därför känslan av att skivan till största delen består av en hel hög med intron. Visserligen finns det 20 spår, men det hade nog varit trevligare om längden på dessa hade dubblats samtidigt som mängden hade halverats.

Hur låter det då? Jo, det är någon sorts elektronisk musik som ofta innehåller röster eller röstfragment. Vart gränsen går mellan Dooks egen musik och gästartisternas bidrag är aningen diffus eftersom samma stämning råder genom hela skivan. Vissa spår är rena ljudlandskap och andra innehåller takter av något slag. Stämningen är mörk och kanske även "filmisk" med tanke på Dooks bakgrund som filmare. Flera spår är ganska försiktiga med trevande ljud och andra är betydligt kärvare och kanske rent av lite smått industriella. Tyvärr är inget av de 20 spåren något att direkt hetsa upp sig för. De korta låtarna hinner inte komma någon vart och de längre passerar relativt obemärkt förbi. Samarbetet med svenska Smyglyssna är dock något av en favorit med haltande takt och fina bakgrundsharmonier. Spåret, som förresten heter "Düsseldorf Girl", hade dock mått ännu bättre av en speltid på ytterligare fem minuter.

På skivan finns även en kortfilm av Chris Dooks kallad "no one sees black". Det är naturligtvis en riktigt trevlig detalj. Jag tänker inte komma med några djupare analyser om vad filmen handlar om, men man får intrycket av att något fruktansvärt har inträffat. Hursomhelst så har Dooks utöver filmandet även gjort musiken i filmen och man måste säga att den passar betydligt bättre till rörliga bilder än ensam på skivan.

/ Christoffer