RECENSION  

FANTOMAS
THE DIRECTOR'S CUT
CD - Ipecac, 2001

Det är lätt att tro att Mike Patton var sångaren i Faith No More. Visst, det var han också, men det är klokt att inse att det var den minst viktiga delen i hans karriär. Att det var då han var som minst Mike Patton och som mest "sångare i ett rockband".

När Mike Patton får fritt spelrum blir resultatet beydligt svårare. Redan innan, men även under och efter Faith No More-tiden drev han sitt eget band Mr. Bungle. De spelade (och spelar fortfarande) musik som är sammanvävd av en hiskelig massa influenser. Allt från Death metal till visor och funk vävs ihop och resultatet kanske kan liknas vid ett lite mer lättsmält Boredoms. Därifrån, via de brutala noiseattackerna på soloskivan "Adult Themes for Voice", som han spelade in ensam med en mikrofon på hotellrummen under en Faith No More-turne, den väldigt sorgliga elektroakustik-jazz-ångesten på uppföljaren "Pranzo Oltranzista", och musiken han skapat tillsammans med Merzbow i Maldoror, är steget egentligen speciellt långt till detta. Fantômas är som en sammanfattning av alltihop.

Även Fantômas kan man egentligen se som Mike Pattons soloprojekt. När han hade fått idén till den första, vrålhårda, kortfattade och väldigt ryckiga Fantômas-skivan så spelade han in den själv och skickade demon till sina favoritmusiker. De ville vara med och skivan gavs som första skiva ut på Pattons egen label Ipecac, som senare släppt bland annat Sensational (alla rappares kung), Melvins, nämnda Maldoror och Kid 606. Favoritmusikerna är fortfarande med och den här gången ger de sig på sina favoriter bland filmsoundtracks, vilket faktiskt innebär att det blir lite lugnare och mer "musik" än på debuten. De tar sig bland annat an musik från några gamla europeiska filmer och dessutom genreklassiker som "Rosemarys Baby" och "Cape Fear". En klar höjdpunkt är Jerry Goldsmiths "Omen (Ave Satani)", som blivit väldigt uppsnabbad och nedtyngd av gitarrer och finurliga taktbyten. Det sägs även att "Flashdance" skulle varit med på skivan, men att den plockades bort av ett eller annat tillståndsskäl. Det var synd.

Och till sist då, en slutsats. "The Director's Cut" är årets rockalbum. Den här blandningen av dödsmetall, serietidningsljud, Einstürzende Neubauten-lömskhet, ballad-partier av crooner-typ, noise, country och extrem musikalitet kommer inte att överträffas i år. Åtminstone inte förrän Fantômas släpper nästa album med egna låtar. Det vill säga kanske någon gång i vinter.

/ Petter