RECENSION  

BELLA
TEN SMALL TAPES
CDR - Oktobra, 2001

Bella spelar musik som jag inte förstår mig på (och vi begriper inte riktigt heller varför den här plattan hamnade på redaktionen från början, men de bad snällt om en recension... /red.anm). Det handlar om någon sorts fri form av musikskapande, kanske med rötter i 60- och 70-talets flummigare band. Jag vill inte kalla Bellas musik för rock eller pop eller liknande, eftersom jag helt enkelt inte vet vad det är jag lyssnar på. Som en första reaktion skulle jag nog säga att det här inte är speciellt bra, men det är definitivt inte hela sanningen. För att kunna bedöma något som dåligt så måste man säkerligen vara insatt i genren och det är jag inte. Den här recensionen får alltså ses som skriven av en helt utomstående person som får kika in i en musikvärld som han inte vet något om.

Bellas musik är stökig. Gruppen består av ungefär 6 personer som förmodligen brinner oändligt mycket för det de håller på med. Det spelas slamriga trummor, gitarrer, orglar och allehanda elektroniska element. Skivan börjar ganska bra med 17 minuter långa "Unknown Secrets", som inleds med elektroniskt pyssel i form av röster, fågelkvitter och allmänt knaster. Sedan blir det frisläppt rock ständigt i slutfasen av konsertens sista låt. Stökigt med mängder av ljud och oljud. Det är den här bilden jag vill ha av hela skivan. Spelglatt och slamrigt med ett tydligt spela-på-kastruller-ljud och med en starkt hemmagjord känsla. Tyvärr håller det inte i sig.

Efter den långa och bråkiga inledningen försvinner Bella ut i sin egen lilla värld där ingen utom de närmast inblandade vet vad som pågår. En genomgående sak är det planlösa spelandet på allehanda instrument som finns i så gott som alla låtar på skivan. "Apelsinskal i små bitar" innehåller kort och glad utströdd gitarr men inte så mycket mer. "Shark Teeth, Don’t Let Them Get to You" är en lallande störig historia. Utspridd xylofon och omotiverat rymdekande gitarr. Svåra baspartier med gråt i bakgrunden och någon som trallar på en i ögonblicket påkommen melodi. "Hannelore & Isabelle" är också en snårig sak med blås-i-flaska-ljud, vågskvalp och en ensam fiol.

Jag förstår som sagt ingenting av det här. Tyvärr tror jag att grupper som First Floor Power gett mig fördomar mot hela den här musikgenren. Jag misstänker att musiken är gjord av personer med goda intentioner, men som kanske vill vara svårare och konstigare än vad de egentligen är, så påmålat svåra att det för en utomstående bara blir tråkigt att lyssna på. Jag hoppas att det inte är så i Bellas fall, utan att den här skivan är blodigt allvar för de inblandade.

/ Christoffer